Följ min kamp mot Cancern

Väl framme på barnavdelningnen på Akademiska Skjukhuset i Uppsala fick jag packa in mina grejor på en egen sal och sen drog allting igång...

...Först kom läkarna in och presenterade sig och berättade att jag skulle ta ett benmärgsprov och boka en tid för operation för att sätta in en venport i bröstet på mig. Jag ville såklart inte detta heller men insåg ganska snabbt att om jag ville överleva så var det bara att bita ihop och göra som dom säger. Jag hade ingen aning om vad en venport hade för funktion och vad ett benmärgsprov va för något. Jag vet inte om det var dumt av mig att fråga för när jag fick reda på vad det är för något så blev jag bara mer nervös. Jag kan ju berätta för er som inte har haft Cancer 7 gånger på 11 år, vad detta är för något.

I  benmärgen bildas de  flesta celltyper som finns i blodet. Ett benmärgsprov tar farbror doktorn för att få viktig information om cellerna och kan även se om hur många cancerceller det finns och därefter planera hur hård behandling som skall ges. Det tas vanligtvis från höften och fungerar så att doktorn borrar bort en bit av skellettet. En venport är en lite dosa som sitter i bröstet. Från dosan går det en slang via ett blodkärl till hjärtat. Man sätter sedan en nål i dosan och får all medicin, tar alla blodprov och får alla cellgifter genom den. På så vis så slipper man se ut som e narkoman och vara sönderstucken i armvecken.

Jag fick träffa en några år yngre kille som låg på rummet bredvid han var inne på rutinkontroll. Jag passade på att titta på den venport han hade och frågade honom lite om hur det känndes och det lugnade mig lite. Vi fick en tid för operation senare i veckan. Sedan var jag med om mitt dittills pinsammaste ögonblick "spermaprovet" men det är värt ett eget inlägg och kommer efter detta.

Dag 3 tror jag: Nu bar det av mot sövning och operation. Pappa följde med mig till operationssalen för jag va så rädd för sövningen att jag inte vågade åka själv, mamma och Jonas som hunnit komma upp fick vara kvar på rummet. vi kom ner till en såndär klassisk sal som man sett på typ Cityakuten(om man är kille) eller Greys anatomy(om man är tjej). Alla hade gröna kläder och även min far blev påtvingad en grön morgonrocksliknande kappa ett par gröna skor och en grön mössa. Sjuksystern sprutade in narkosmedlet i armen på mig och som sa att nu  somnar du sedan kände hörde jag hur det susade lite i öronen sen deckade jag... 8 timmar senare vaknade jag de hade lite problem med att få slangen att hamna rätt i förhållande till hjärtat. Jag var helt utslagen och hur torr i munnen som helst pluss jag inte orkade röra mig för att det gjorde ont i axeln och bröstet jag kunde inte ens röra armen för att det gjorde så ont.

som hade också passat på att ta benmärgsprovet medans jag var sövd enligt mina önskemål, så jag hade ont i ryggen också. Nu var det värsta gjort ialla fall tänkte jag, återigen fel av mig! Sedan blev jag tillbakaskjutsad till rummet för att påbörja första cellgiftsbehandlingen.

Jag klarar inte av att svälja tabletterna jag spyr upp dom hela tiden och cellgifterna som jag har i dropp gör ju inte saken lättare direkt. Jag varken äter eller dricker speciellt mycket, och orkar knappt hålla i korten, p.g.a. det drar i såret från operationen, när familjen försöker muntra upp mig med lite kortspel. Jag vill inte gå upp ur sängen om jag får välja. Tur att man är kille och kan ligga och kissa i en flaska! Och duscha orkar jag inte heller! Visst är man fräsch!

Ikväll är det stadskampen på tv med Mikael Andersell som fixstjärna i lag Örebro det ska jag orka med ialla fall...(fortsättning följer nu måste jag få vila lite)

Jag har varit trött på ett konstigt sätt några kvällar nu...Jag kanske ska ta en tur i spåret för här kan jag ju inte ligga och känna mig trött. Jag kör 5 km slingan...fy fan jag orkar ju verklingen inte ta ett löparsteg, kanske ska åka till vårdcentralen i Hallsberg och kolla upp det här. Blir därifrån inskickad till RSÖ, (som det hette när jag var ung) idag USÖ, i Örebro. Undrar om det är något allvarligt har ju aldrig varit på sjukhus förrut, bara de inte ska ta blodprov i armen då dör jag, jag hatar stick.

Mycket riktigt kommer en sjuksköterska in och säger vi måste ta några fler blodprover och skicka till labb för att vara säkra på vad det är för fel på dig. Jag va så jävla rädd för det där blodprovet att jag nästan svimmade. jag gick in på ett trångt, sterilt och kallt rum och väntade. Sedan kom det in en man och började hålla på med stetoskopet och pumpade på blodtrycksmanchetten samt pilla på allt i rummet, jag sa åt mannen att sätta sig ner och sluta vara så konstig så då gjorde pappa det. Sen kom den riktiga läkaren, han hade ett allvarligt ansiktsuttryck nåt verkade skumt. Han lyssnade lite på mig och kollade blodtryck och puls sedan bad han sjuksystern att ta ett blodprov. Jag blundade och bet ihop och själva sticket gjorde inte så ont men jag hade ju spännt mig så att jag va helt svettig och snurrig i huvudet. Hon sa att jag hade varit duktig och jag kände mig stolt, va skönt nu är det här över tänkte jag... Oj vad fel jag hade!!!

Läkaren kom tillbaka... Jag har pratat med mina kollegor och vi tror att det kan röra sig om någon blodsjukdom, du har en svullen mjälte och jag tror att du har leukemi, sa han. Det blev så jävla tyst i rummet. Om man kan höra tysthet så var tystaste jag någonsin hört. Det går att bota men behandlingen är väldigt lång och tuff sa han innan han gick. Jag la mig ner på britsen och vände ryggen mot pappa och började fundera på vad han just sa. Jag hade ingen aning om vad leukemi var för något och det kanske va tur för hade han sagt blodcancer så hade jag blivit så J**la rädd att jag dött direkt på britsen. Det va tyst i flera minuter sen sa pappa ”jaha, hur känns det där beskedet då”. Han hade gråten i halsen. Jag vet inte vad jag svarade men jag fortsatte titta in i väggen jag klarade inte av att vända mig om och titta på honom just nu. Det var helt tyst i rummet tills doktorn kom tillbaka. Jag har ingen aning om hur länge han var borta, det enda jag kommer ihåg är att jag kände att pappa kommer börja gråta vilken sekund som helst men det gjorde han inte. Doktorn visade behandlingsplanen och sa att imorgon ska ni åka till Uppsala och träffa specialister och ta flera prover...(fortsättning följer!)

Imorgon kl. 15.30 så bär det av mot USÖ för en magnetröntgen på min rygg. Jag har ju brottats med en tumör på och omkring en kota i ryggslutet sedan ca 3 veckor tillbaka. Eller det är ju egentligen ingen tumör utan Leukemiceller som har gått ihop och bildat tumörliknande knölar (lokala recidiv). Detta är mycket ovanligt och därför väldigt svårbehandlat för våra kära sjukhus eftersom sjukhusen behandlar cancer efter statistik och tidigare fall samt forskning. Mitt fall inträffar 1 gång var 10:e år och jag har endast hört om en tjej i sverige som fortfarande är vid liv som har min diagnos. Vi (jag och läkarna) valde att stråla mot tumören! Så imorgon är dagen D då vi får reda på hur tumören har reagerat på strålningen. eller om vanligt så tar det ju några dagar innan läkarna har kollat på röntgenplåtarna och kommit med någon form av utlåtande.

Jag har just nu stora problem att ta mig från sittande eller liggande possition och upp på benen, så jag är lite fundersam på om det är något som gått snett vid strålningen! Håll tummarna för mig imorgon (och håll dom gärna ett tag framöver också =), jag behöver lite flyt just nu)

Hej jag heter Claes Beckman och har sedan en tid funderat på att börja blogga. Jag drabbades i augusti 2001 av blodcancer eller (ALL) Akut lymfatisk leukemi som den korrekta benämningen är. Jag håller på att utveckla en hemsida där jag tänkt berätta om min tid som sjuk från den där regniga dagen i augusti 2001 fram till idag. Tanken med hemsidan är att den skall fungera som en supportsida där man som nyinsjuknad eller anhörig kan gå in och läsa om hur jag upplevt olika situationer och vilka biverkningar jag genomgått under mina 11 år med cancer.

Under tiden så tänker jag skriva ner lite här i bloggen, men det kommer bli mer för min egen skull och såklart för alla som vill läsa om mig! Jag skall kort försöka att redovisa vad jag gått igenom och hur min framtid ser ut med min sjukdom. Jag har inte riktigt listat ut hur jag ska börja än men nån form av struktur måste jag väl hitta på... Nytt inlägg kommer så fort jag har ork och listat ut hur jag vill lägga upp bloggen för att kunna få önskat resultat. Hoppas att jag väckt erat intresse och att ni kommer att följa min kamp mot cancern och min väg att bli frisk från denna grymma sjukdom // Claes