Jag kommer ihåg hur jag stog i vardagsrummet hemma på Fältvägen i Hallsberg och tittade ut genom fönstret och tänkte att jag vill inte åka till Uppsala och bli inlagd på ett rum i flera dagar, men pappa tvingade med mig.
Väl framme på barnavdelningnen på Akademiska Skjukhuset i Uppsala fick jag packa in mina grejor på en egen sal och sen drog allting igång...
...Först kom läkarna in och presenterade sig och berättade att jag skulle ta ett benmärgsprov och boka en tid för operation för att sätta in en venport i bröstet på mig. Jag ville såklart inte detta heller men insåg ganska snabbt att om jag ville överleva så var det bara att bita ihop och göra som dom säger. Jag hade ingen aning om vad en venport hade för funktion och vad ett benmärgsprov va för något. Jag vet inte om det var dumt av mig att fråga för när jag fick reda på vad det är för något så blev jag bara mer nervös. Jag kan ju berätta för er som inte har haft Cancer 7 gånger på 11 år, vad detta är för något.
I benmärgen bildas de flesta celltyper som finns i blodet. Ett benmärgsprov tar farbror doktorn för att få viktig information om cellerna och kan även se om hur många cancerceller det finns och därefter planera hur hård behandling som skall ges. Det tas vanligtvis från höften och fungerar så att doktorn borrar bort en bit av skellettet. En venport är en lite dosa som sitter i bröstet. Från dosan går det en slang via ett blodkärl till hjärtat. Man sätter sedan en nål i dosan och får all medicin, tar alla blodprov och får alla cellgifter genom den. På så vis så slipper man se ut som e narkoman och vara sönderstucken i armvecken.
Jag fick träffa en några år yngre kille som låg på rummet bredvid han var inne på rutinkontroll. Jag passade på att titta på den venport han hade och frågade honom lite om hur det känndes och det lugnade mig lite. Vi fick en tid för operation senare i veckan. Sedan var jag med om mitt dittills pinsammaste ögonblick "spermaprovet" men det är värt ett eget inlägg och kommer efter detta.
Dag 3 tror jag: Nu bar det av mot sövning och operation. Pappa följde med mig till operationssalen för jag va så rädd för sövningen att jag inte vågade åka själv, mamma och Jonas som hunnit komma upp fick vara kvar på rummet. vi kom ner till en såndär klassisk sal som man sett på typ Cityakuten(om man är kille) eller Greys anatomy(om man är tjej). Alla hade gröna kläder och även min far blev påtvingad en grön morgonrocksliknande kappa ett par gröna skor och en grön mössa. Sjuksystern sprutade in narkosmedlet i armen på mig och som sa att nu somnar du sedan kände hörde jag hur det susade lite i öronen sen deckade jag... 8 timmar senare vaknade jag de hade lite problem med att få slangen att hamna rätt i förhållande till hjärtat. Jag var helt utslagen och hur torr i munnen som helst pluss jag inte orkade röra mig för att det gjorde ont i axeln och bröstet jag kunde inte ens röra armen för att det gjorde så ont.
som hade också passat på att ta benmärgsprovet medans jag var sövd enligt mina önskemål, så jag hade ont i ryggen också. Nu var det värsta gjort ialla fall tänkte jag, återigen fel av mig! Sedan blev jag tillbakaskjutsad till rummet för att påbörja första cellgiftsbehandlingen.
Jag klarar inte av att svälja tabletterna jag spyr upp dom hela tiden och cellgifterna som jag har i dropp gör ju inte saken lättare direkt. Jag varken äter eller dricker speciellt mycket, och orkar knappt hålla i korten, p.g.a. det drar i såret från operationen, när familjen försöker muntra upp mig med lite kortspel. Jag vill inte gå upp ur sängen om jag får välja. Tur att man är kille och kan ligga och kissa i en flaska! Och duscha orkar jag inte heller! Visst är man fräsch!
Ikväll är det stadskampen på tv med Mikael Andersell som fixstjärna i lag Örebro det ska jag orka med ialla fall...(fortsättning följer nu måste jag få vila lite)
